Liliann. "Vacker, spännande, gåtfull"

 

 Julen 1971 fick jag en docka av Liliann, handsydd med långa flätor, kanske 40 cm från hjässa till fötter, resultatet av många timmars arbete. Jag döpte den till Gwen. Och tolkade denna gåva som ett kärleksbevis, en försäkran att Liliann gillade mig, kanske mer än någon annan.
 Fast ungefär samtidigt gav hon Lasse, min vän och ständige konkurrent, en nästan likadan docka. Han döpte den till Shell, och tolkade också han det som ett kärleksbevis, att det var honom som Liliann gillade mest.

 Kanske lekte hon med oss. Kanske gillade hon oss båda lika mycket, eller så tyckte hon bara om att handarbeta.
 När jag diskuterar sådana här hågkomster med människor, visar det sig inte sällan att dom själva inte alls minns det som jag tar upp. Men i det här fallet finns det inte ens någon att diskutera ämnet med, för både Lasse och Liliann är borta, döda med bara några månaders mellanrum 2016. Han först, och sedan hon, om samtidigheten bara är en slump eller om det fanns ett orsakssamband mellan hans och hennes bortgång, kan förmodligen inte heller någon säga idag.
 Sista gången jag såg Liliann var på Lasses begravning, då hon höll ett ganska förvirrat tal, där hon (till dennas förvåning) pekade ut Lasses syster Tullan som "sin bästa vän". Hon lär också efteråt ha uttryckt sin besvikelse över att jag, och några till, inte ägnade henne tillräckligt intresse.

 Det är frestande att tro på ett samband. Lasse och Liliann hade en lång historia. Att hon fanns, fick jag veta när Lasse kom tillbaka från jullovet 1970-71 och berättade att han äntligen, fast inte för första gången, hade skymtat "den rätta". En klasskamrat till hans syster, vacker och mystisk, fast än så länge märkligt opåverkad av hans locktoner.
 Mitt första sammanträffande med Liliann minns jag inte, men det måste ha skett under våren 1971. Även jag förtrollades. Hon v a r vacker, spännande, gåtfull och verkade gilla mig. Kanske för att jag var Lasses vän, en merit som jag haft mycket glädje av vid åtskilliga tillfällen under hela vår bekantskap.
 Efter studenten flyttade både Tullan och Liliann till Göteborg och inrättade sig i Lasses lägenhet på Hökegatan i Olskroken, medan han själv flyttade till Jönköping (en lägenhet så nära Vätterns sydligaste strand som tänkas kan, vinterstormarna där var inte att leka med, de fick fönstren att skallra). Själv bodde jag i Johanneberg, och jobbade på postverket intill Göteborgs centralstation. Med min Vespa kunde jag med lätthet ta mig mellan de tre platserna på några minuter.

Jag hade en nätt och jämnt påbörjad och sedan havererad kärlekshistoria med Tullan bakom mig, och i valet mellan dom, beslöt jag mig för båda. Det vill säga, i praktiken ingen. Men vänner kunde vi ju vara, och vårt umgänge blev omfattande och hektiskt, vilket bekräftas av mängder av gästboksnoteringar från min lägenhet på femte våningen, Lemansgatan 8, av mig döpt till Citadellet, eftersom den milsvida utsikten från mitt balkongfönster var spektakulär.
 Både Tullan och Liliann skaffade sig jobb på Lillhagen, eller om det var Sankt Jörgen, och jag jobbade som sagt på posten. Många kvällar, och dagar, vi jobbade alla skift, satt vi hemma hos den ena eller den andre, och drack te (eller kanske någon gång vin) och diskuterade världen, framtiden, livets mening och oss själva.
 När julen närmade sig, överlämnade Liliann våra dockor till Lasse och mig, och försvann. Hon hade bestämt sig för att följa med sin storasyster, systerns kille och någon bekant till på äventyr. I folkabuss for det lilla sällskapet genom Europa ner till Nordafrika, där dom tillbringade vintermånaderna i Tunisien. Exakt vad dom gjorde där, förtäljer inte historien, men dom lärde sig i alla fall att äta couscous, och när dom kom hem lärde dom ut konsten till oss.
Själv jobbade jag på, umgicks med Tullan och inledde min andra akademiska karriär, jag läste samhällskunskap på Göteborgs Universitet parallellt med mitt jobb på posten. 16 poäng fick jag ihop, innan experimentet havererade.
 Det som nämligen hände i april 1972, var att Liliann kom hem från sitt äventyr. Jag släppte allt jag hade för händer och ägnade all min lediga tid åt henne, en period som i mitt sinne alltid kommer att vara förknippad med "Harvest", Neil Youngs fjärde skiva som kom ut just då.
"Dream up, dream up,
let me fill your cup,
with a promise of a man."

 Vårt återseende var varmt, vi umgicks intensivt och hade väldigt roligt, men något annat än en (väldigt innerlig) vänskap var det inte. Gästboken och mitt fotoalbum talar sitt tydliga språk om hur ofta vi sågs.
 Dessutom hade jag under hennes frånvaro inlett en relation i Stockholm, storasystern till en av min kusin Toobbes klasskamrater, Anneli, boende i söderförorten Skogås men med rötterna på den åländska ön Lappo.

Liliann i min lägenhet 1971 eller 1972.

 Till sommaren belönades jag äntligen för min journalistexamen, Värmlands Folkblad antog mig som semestervikarie på lokalredaktionen i Årjäng, sex veckor med start 3 juli. Fyra besökare hade jag i denna avkrok nära norska gränsen, mest känd för sitt troll och Thore Skogman: vännen Gun (som jobbade på VF och aktivt bidragit till att jag fick vikariatet), min flickvän Anneli, naturligtvis Tullan (hon kom på en nyligen införskaffad Vespa och jag skrev en artikel om henne som publicerades i VF, trots att den inte var helt sanningsenlig), och sist men inte minst: Liliann.
 Om det fortfarande fanns en konkurrens mellan mig och Lasse om Lilianns gunst, skulle den just i dessa dagar förpassas till historiens soptipp. Den som (givetvis) var först med att meddela mig den stora nyheten var Lasse:
 - Liliann har funnit sin Neil Young!
 Jo, någon gång på sommaren hade Liliann mött och fallit för en kille som bodde i grannkvarteren på Olskroken: fotbollsspelare i Gunnilse, aktiv kommunist i SKP (f d KFML som två år tidigare nästan utplånats i Göteborg när revolutionärerna bröt sig ur och bildade KFMLr) och förstås en varm anhängare av samma musik som var religion i vårt gäng.
 Det sistnämnda bekräftades eftertryckligt när jag kom hem till Göteborg efter mitt vikariat och det visade sig att Jove, som Lilianns nya kärlek kallade sig som en förkortning av dopnamnet Jan-Ove, inte fanns i landet. Han var ute på pilgrimsresa:
 - Han har åka till Hydra i Grekland för att söka Leonard Cohen, sa Liliann och log.
 Ja, kanske inte Den Store själv, så i alla fall bilden av honom och atmosfären där han diktat och komponerat några av sina eviga verk.
 Med tiden kom Jove hem och vi lärde känna varann, det visade sig att han var en trevlig kille med hjärtat på rätta stället (han höll till och med på Örgryte) fast hämmad av en stamning, som förvärrades när han blev upprörd.
 Något år senare flyttade Liliann och Jove ihop i en lägenhet på Bangatan, fast inte ensamma. Tredje hyresgästen var Lasse, som vid det här laget flyttat tillbaka till Göteborg för att jobba på Arbetet Väst.
 Lägenheten på Bangatan stod öppen för alla som kände sig manade,  jag bodde alltid där när jag återvände hem från det tidningsjobb i småländska Eksjö, som jag fått i slutet av 1972, många andra gemensamma bekanta tittade in, inte minst vännerna Carin och Ante. Fester där de sistnämnda deltog slutade alltid med högljudda politiska gräl mellan Jove (skp) och Ante (vpk).

 Liliann satsade på att bli sjukgymnast, en utbildning som är så krävande att den är ökänd, men hon klarade den och tog sin examen. I slutet på 70-talet flyttade hon och Jove till Eskilstuna, där dom fick tre barn. Våra vägar gick isär, slumpvis sågs vi på en Neil Young-konsert ("Trans"-perioden, ca 1982), och sedan inte förrän drygt 20 år senare, när jag jobbade i Stockholm och besökte dem i deras hem i Eskilstuna.
 Nästa gång, och sista gången, sågs vi på Lasses begravning. Vi var många där, som inte setts på åratal, så det fanns många att prata med, kanske blev det för lite tid för Liliann.
 Då, 2016, var det en tärd och avmagrad Liliann. Den som följde henne på Facebook hade inte kunnat låta bli att notera att hon i många år haft problem med sin hälsa, och att hon trots många besök i sjukvården inte fått hjälp på ett sätt som gjorde henne nöjd. Som utomstående fick man intrycket att problemet (eller i alla fall en del av det) i själva verket satt i huvudet.
 Sedan följde chockerna slag i slag. Först när Liliann skrev på FB att hon nu brutit upp från sin Jove, efter 44 år tillsammans. Tillfrågad om orsaken, svarade hon gåtfullt: "Det vill ni inte veta!"
 Dom hann dock försonas innan det var dags för nästa chock. Då fick vi veta att Liliann valt att själv avsluta sitt liv, hon hade till sist kapitulerat för sina mångåriga plågor. Hon for ut till sin favoritplats i naturen och tog en dos av vin och sömntabletter som räckte för att somna in.
 Om Lasses bortgång på något sätt vägde ner den vågskål som innehöll sömnmedlen är omöjligt att säga. Men kanske satte det stenen i rullning.
 Han och hon hade inte haft mycket kontakt på senare år, och samma gällde mig och de andra vännerna från Göteborg på 70-talet, men det minskade inte sorgen och tomrummet vi kände, liksom medkänslan med hennes närmaste: Jove, sönerna och dottern.