Maria. "Den som kommit dig nära blev aldrig - på gott och ont - densamma."

"Queen Maria, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl"

Det känns logiskt att jag denna torsdag i augusti, 22 augusti 2019, sitter på tåget mellan Lund och Göteborg.

Lund och Göteborg. Två platser som är för evigt förknippade med din person. Sedan finns det några till: Trelleborg, Borås, Fjällbacka, Restenäs, samt några utrikesplatser: Milaca, Minnesota, Moskva och Ecuador.

Restenäs 1965-66. Internatskolan på kristen grund utanför Ljungskile. Du var elev ("intern") där, jag var det också, men våra vägar korsades aldrig. Däremot korsade en viss LEE både din och min väg.

Restenäs! Det finns så mycket konstigt och lustigt och sorgligt att säga om hur det känns att som tonåring hamna på ett sådant ställe. Men vem skulle jag kunna diskutera det med nu?

Milaca, Minnesota. Du tillbringade ett viktigt gymnasieår ("This is how the USA became the greatest nation in the world!"), och vi brevväxlade, något som orsakats av en intervention året innan. Vi hade aldrig träffats (på riktigt) men en viss LEE, Lars Erik Eriksson från den lilla hålan Henån på Orust, som brevväxlade med oss båda, skickade vidare dina brev till mig och mina till dig.

Ett mycket märkligt  påhitt. Men smart. Han såg något som ingen av oss ännu förstod.

Göteborg juli 1969. Du ska snart på ditt utbytesår i USA med YFU,  och med din pojkvän liftar du ned från Fjällbacka. Ni ska se Joan Baez på Liseberg. Förstås! Övernattar gör ni i min farmors lägenhet, där jag och min bror Jens huserar. 

Restenäs - igen! En återträff för f d elever i augusti 1970. Jag - halvutbildad 19-årig journalist - ställer kaxiga frågor till rektor Börje Svalin, som tack för senast, våra mellanhavanden 1965-66 var aldrig så angenäma. Inte för mig i alla fall.

Jag, du och Lars Erik träffas och pratar för första gången. Pratar pratar pratar, pratar långt in i natten, Lars Erik går och lägger sig, men vi pratar in i gryningen. Vi märker snabbt hur lika vi är: väldigt intresserade och överens om musik och politik, samma snabba huvud, ett omedelbart igenkännande av en tvillingsjäl.
 Det finns så oändligt mycket att säga. Och… tid, hur mycket tid har vi? Time will tell.

Dagen efter åker vi alla tre och lämnar av dig hos din (snart f d) pojkvän i Fjällbacka, där han barnvaktat två av dina småsyskon och blir lite frågande över de personer som ledsagar henne tillbaka.

Lund augusti 1970. Som nybliven praktikant på Trelleborgs Allehanda besöker jag på min vespa dig i ditt hem i Lund och träffar dina föräldrar, dina tre systrar och din lillebror Johannes, som bara äter spagetti och köttfärssås.

Det är det första av många, många besök under det närmaste halvåret. Vespavägen Trelleborg-Lund, via Svedala, med dimma och vägen full av mosade sockerbetor är för evigt inpräntad i mitt huvud.

Trelleborg hösten 1970. Du hinner med massor av besök hos mig i mina två bostäder där, en källare på Måsgränd 3 och en tvårummare (originellt målad av Jonas och Katta; f d hyresgästerna) på Kilgatan 7. Vi dricker te, bakar pizza, spelar musik, hånglar och är lyckliga.

Göteborg. Vid årsskiftet är praktiken över och jag återvänder till den lägenhet på Lemansgatan 10, som jag delar med min bror, medan den nominella hyresgästen, min farmor, vårdas på Göteborgs Sjukhem.

Du kommer ofta dit, förstås, och vi har sex för första gången på golvet i min brors rum. (Som tur var han inte hemma, i praktiken var han utflugen.)

Senare samma år flyttar Jens till Floda, och eftersom min farmor inte kommer att återvända, fixar min pappa att jag i stället får en enrummare på femte våningen i porten bredvid, Lemansgatan 8. (Tack pappa! Kanske det bästa du gjorde för mig. Bortsett från: mig. Tack för det också.)

Göteborg, februari 1971. Bumpy road ahead. Min bäste vän Lasses syster T med vapendragare besöker Göteborg i väntan på att lärarna ska sluta strejka. Vid en fest hemma hos Gun säger hon till mig (typ): "Jag gillar dig. Kan vi inte bli ihop?"

Ett oerhört uttalande, med tanke på att hon sedan länge är ihop med Lasses bäste vän, musiker och blivande präst (hans främsta låt: "Min dotter") och att jag är ihop med dig, ett förhållande som alla säger är instiftat i himlen och som jag tagit för givet tills denna stund.

Jag svarar: "Det vill jag också", och en värld av svek och spänning öppnar sig.

Ulricehamn. Short intermission. Det hemligaste kärleksmötet i världshistorien, as we know it. Du är (verkligen!) inte där, men din ande hänger över det hela. Liksom den blivande prästens.

Förvirrade och (kanske) förälskade vimsar T och jag omkring i Ulricehamn med omnejd och jag tar massor av fotografier, som fortfarande gör mig alldeles vek i hjärtat.

Moskva.

I april 1971 åker du och jag, och Gun, och Carin, två av mina tre JH-bästisar(Lasse har inte råd att åka) och (kommer det att visa sig) en JH-elev vid namn Ante, mycket snabbt förvandlas de tu till Carin-och-Ante, till Sovjetunionens huvudstad; vi äter sovjetisk mat i en gigantisk matsal och bor i ett gigantiskt hotell i en gigantisk förort, allt lika sovjetgrått. Men går också på underjordisk konsert med ungerskt band, Power Land Eastern Heralds, som kan a l l a Creedence- och Zeppelin-låtar.

Och så försöker jag, diskret, förklara för dig att vi nog egentligen inte är ihop, eller att vi i alla fall kanske inte borde vara det, eftersom - känner jag - vi inte riktigt passar ihop. Detta eftersom T och jag - de kanske inte smartaste konspiratörerna i världen - har en p l a n, där vi till allas överraskning ska bli ihop i maj eller juni. När vi skakat av oss ballasten.

Fast det visar sig lättare sagt än gjort. Du förstår inte alls varför jag kommit fram till att vi inte passar ihop. Du biter dig fast. Du ger dig inte. Du väljer att t r o.

 Och jag är inte - visar det sig - särskilt bra på att göra slut. Dagen då man verkligen slutar vara ihop kan man faktiskt uppskjuta ganska länge.

Göteborg. På detta sätt framlider våren 1971. Det visar sig också, kanske inte oväntat, att T börjar få kalla fötter. Hon vill inte längre fullfölja planen.

Tusen år senare får jag veta att ett viktigt skäl till detta är att du ringt till henne och förklarat att du inte klarar dig utan mig. Då gör förstås T, som är god, det rätta.

Fast då är det för sent för att din och min relation ska återfå sin harmoni och oskuld. För sent för mig. Jag hade känt lukten av friheten, och har ingen lust att underkasta mig ett parförhållande längre, när världen var så stor, livet så långt och det fanns så många människor/flickor att lära känna.
 Det hindrar ju inte att man kan vara ihop då och då. När lusten (eller desperationen) faller på.

Lund. Du tar studenten i juni 1971.

Göteborg. Du ska börja på journalisthögskolan till hösten, och avlöser därmed mig. Under sommaren bor du hos mig på Lemansgatan 8 (eller "Citadellet" som jag döpt mitt fäste med milsvid utsikt till), och vår relation fortsätter, typ, i brist på eller väntan på något annat.

Göteborg, hösten 1971. Du flyttar till sist. Hamnar i en lägenhet som du delar med två bröder, som, citat, "tror att om man kastar mjölkpaketen i vasken, så försvinner dom förr eller senare". (Det visar sig stämma.)

Du blir ihop med den yngre av dessa bröder, som komiskt nog har ett namn som är mycket snarlikt mitt.

Du ger mig en sista chans att få dig tillbaka, men jag avböjer.

Det hindrar dock inte att vi upprätthåller en nära relation, du och jag, ibland lite för nära. Men man är ju bara människa, and old rivers run deep.

Ditt nya förhållande upphör några år senare, men inte utan plågor. F d pojkvännen går vidare och blir journalist på GP i 30 år, och har nu också gett ut två böcker, en roman och en novellsamling.

Borås. Som nyutbildad journalist hamnar du på Västgöta-Demokraten i staden där det alltid regnar. Ibland besöker jag dig där, bland annat en minnesvärd helg tillsammans med vår gemensamme vän Lasse.

Mitt sista besök i ditt Borås sker en dag i november 1976, då jag efter ett uppslitande haveri med en tjej som jag älskade alldeles för mycket, söker tröst genom att återvända i mina spår. Du är en av tre kvinnor, som får den tvivelaktiga förmånen.

Vi dricker alldeles för mycket rödvin och får fullt ut känna nästa morgons ångest. Jag tar tåget till Gnosjö (nästa anhalt, inte mera lyckosam) och vårt kärleksförhållande har dragit sin sista suck.

Ett år senare möter jag den som ska bli min fru och mor till mina tre döttrar, men du och jag håller kontakten.

Ecuador. Tillsammans ger vi oss ut på ett hejdundrande äventyr hösten 1980. Tre veckors besök i Ecuador, hos Lasse, just nu biståndsarbetare: Quito, världens högst belägna huvudstad, Amazonas, Guayaquil och Galapagos. (Vår vecka där blir inte vad vi tänkt oss, vi kommer aldrig ut till sjöss, bortsett från en tur och retur-båtfärd till en av dom andra öarna, Galapagos formella huvudstad.)

Platoniskt klarar vi denna strapats på ett g a n s k a harmoniskt sätt. Jag till och med lånar dig pengarna som resan kostar.

Vi åker både tillsammans och var för sig. Dina märkligaste upplevelser på egen hand är 1) att mitt ute i ingenstans höra två indianflickor sjunga "Chiquitita, di mi pourque" och 2) besöket i staden där svaret blir "No ay" ("det finns inte") både beträffande vatten (rörledningen kapsejsat) och Coca Cola (pga lastbilsstrejk).
 Åratal senare får jag veta att min flickvän därhemma inte var så förtjust i det här arrangemanget. Det skulle förmodligen 99 procent av alla vuxna kunna räkna ut med sin lilltå.

Huskvarna 1981.

När The Famous Four, dvs Lasse och Gun och Carin och jag, med en del respektive, återsamlas i Huskvarna, i mitt och Ninas hus på Tenhultsvägen, får du en fribiljett. Oklart varför.

Det finns bildbevis.

Göteborg 1970-tal till 2019.

Du övertar Lasse lägenhet på Ärlegatan och bor där resten av ditt liv, det är också där det tar slut. På ett mycket sorgligt sätt.

Till en början korsas våra vägar här och där, bland annat besöker jag och min blivande fru dig i lägenheten med vår förstfödda sommaren 1982, din bana som kulturreporter på Arbetet Väst tar fart, du blir en uppburen journalistisk stjärna i Göteborg med omnejd och du intervjuar många av Sveriges och världens stora. Men vi ses allt mera sällan.

När Facebook uppstår, möter vi varandra där, då och då retar du upp dig på mina noteringar om löprundor och millopp och kommenterar ironiskt "Vad springer du ifrån?"

Göteborg/Huskvarna 2002.

På ett nästan spöklikt sätt snokar du upp nyheten att jag på ett uppseendeväckande och osympatiskt sätt rymt ur mitt äktenskap, till den som med åren ska bli mamma till mina två söner, något som verkligen inte är officiellt och allmänt känt i början, och ringer berusad upp min fru för att diskutera saken. (Det upptogs inte bra.)

Kanske var det bara ett anfall av sympati och deja vu. Vem vet? Förmodligen ingen.

Göteborg 2000-tal.

När Arbetet Väst havererar gör du det kanske också. Journalistyrkets frestelse och förbannelse pockar på, det är så lätt att flaskan blir ens trognaste följeslagare, alltid redo att trösta.

- Jag känner det som att det kan vara mitt fel, säger jag en dag till min (möjligen f d) fru.

- Odd, säger hon upprört, allt handlar inte om dig.

Fair enough. Det är kanske inte bara, eller mest, mitt fel. Men jag var om inte det första, så kanske det dittills största, hacket i skivan som fick den att till sist spåra ur. Och, som det heter i klimatdebatten, det är inte vårt fel att temperaturen stiger och vi kan inte ensamma bromsa utvecklingen, men alla kan göra lite.

 För Maria gjorde jag för lite.
(Jag borde kanske ha varit försedd med en varningstext. "Handle with care. Not to be trusted.)

Göteborg 2010-tal.

"Vill du ha tillbaka dina kärleksbrev? Annars slänger jag dem kanske" skriver du.

 "Ja" svarar jag, men fortsättning följer inte. Kanske blev dom lågornas rov.

Göteborg 2016.

Efter en öl en sen kväll med Lasses dotter Julia och på väg hem till min egen dotter Linnea, korsar jag berget där du bor. Jag får en ingivelse och ringer på din porttelefon. Efter lång väntan hörs en kraxande röst:

- Vem är det?

- Det är Odd. Jag hade vägarna förbi.

(Tystnad)

- Ring i förväg nästa gång!

Porttelefonen tystnar och det är över. Jag vandrar vidare genom Göteborg, och livet.

Göteborg 2019.

 Din begravning. Det känns surrealistiskt. Ingen plastpåse och ingen "It´s alright, ma", men det senare lyckas jag rätta till innan minnesstunden är över.

 Begravningen är unik, för att prästen gjort ett sån fantastisk prestation där han förvandlat syskonens vittnesbörd till en 40 minuter lovsång/litania om en flicka som "fötts ledsen" och i sitt liv fått uppleva tillräckligt många höga berg och djupa dalar för att slita ut både kropp och själ. Och för att syskonens stund vid kistan var det mest rörande jag sett i en kyrka, de ville verkligen förmedla till henne, hon som låg därinne, vad hon betytt och betyder, något som hon var dålig på att ta till sig i livet.

 Minnesstunden; en sorge- och kärleksmässa. Massor av människor som inte träffat dig på åratal hade slutit upp, därför att du rört dem med sådan kraft och att den som kommit dig nära aldrig - på gott och ont - blev densamma igen.

 Jag och den pojkvän som var före mig (och som jag möjligen brädade), mycket sympatisk förstås, hamnar på samma tåg, och strax före Lund frågar jag honom: Nå, var det värt resan?

 - Ja, absolut, säger han utan ett tveka en sekund. Maria var min första flickvän. Och sällan har jag upplevt en begravning och minnesstund med så mycket kärlek.

Åhus 2019
"Maria, come closer, shut softly your watery eyes"
 När jag ska sammanfatta det här så kommer jag fram till att alla Bob Dylans låtar handlar om dig. Du må snacka om Beatles, Afzelius och Taube, och jag om Byrds, Neil Young och Jackson Browne, men ditt och mitt gemensamma livselixir, den röda tråden i de liv som delvis överlappade, från 1965 till 2019, var Bob Dylan; hans person, hans poesi och musik och hans politiska påverkan.
 På din minnesstund beskrev jag dig som ett kärleksbarn till Bob Dylan och Joan Baez, det eviga och omöjliga kärleksparet som följde dig genom ditt liv från tonåren till augusti 2019. Symboliskt, alltså, din tillkomst fanns det gott om vittnesmål om i den där lokalen, men du hade något gemensamt med båda dom stora:
 Joans blick för det sköna, hennes önskan att förbättra (kanske till och med rädda) världen och hennes oförmåga att slå bort bilderna av de mångas lidande. Och Bobs briljans, hans skarpsyn och övermänskliga förmåga med ord, att på ett poetiskt måla bilder av det personliga, det politiska och det paradoxala, men också hans svartsyn och förmåga att vara riktigt otrevlig. Och förstås: bådas humor.
 Det var ingen slump, tror jag, att alla vi män som kommit dig nära, fanns med på begravningen och i Karl Johanskyrkans församlingshem, eller att massor av andra människor (män och kvinnor) vittnade om din storhet som skribent och vad du betytt i olika sammanhang. Eller den stora och enormt rörande sorg som din allra närmaste visade när dom nästan klängde på din kista och betygade dig den kärlek som du inte var så bra på att ta emot i livet.
 Maria, du var en katalysator. Var du gick fram, påverkade du och förändrade människors liv. Men livet som katalysator är ingen lek, det kan vara både frätande, jobbigt och väldigt ensamt.
 Du föddes ledsen, sa dina systrar och citerade dig. Och jag minns att redan när vi var i 20-årsåldern fastnade du för livsfilosofin (fritt citerat) "du måste välja; om du ska vara ensam med någon eller ensam själv".
 Men; jag ska inte klaga. Mot mig var du alltid genom åren, vare sig vi sågs eller ej, en pålitlig och inspirerande vän. Och i kärlek var du mig mycket mer trogen än det omvända.
 Bob Dylan och Joan Baez. Låt mig sluta med dem. Den här gången är det hon som - genialiskt, poetiskt och oerhört träffande - skriver om honom, "the unwashed vagabond".

We both know what memories can bring
They bring diamonds and rust
-
Now you´re telling me
you´re not nostalgic,
then give me another word for it,
you who are so good with words
and at keeping things vague.
Because I need some of that vagueness now,
it´s all come back so clearly,
yes I loved you dearly,
and if you´re offering me diamonds and rust
I´ve already paid

Författaren, 19 år gammal, utanför familjen Rudbergs radhus i Lund 1970. Foto: Maria Rudberg.