The Famous Four. "1970 umgicks vi nästan oavbrutet."

Det var Lasse som döpte oss till The Famous Four. Naturligtvis, förmodligen var han den största begåvningen, i alla fall på att snabbt formulera en tillspetsad rubrik eller en hisnande replik.
 Det var också han som dog först. Vi andra tre envisas med att leva vidare, och idag återses vi i den stad, där vi för 50 år sedan började på JHG, journalisthögskolan, då belägen vid Första Långgatan.

 Journalisthögskolan. En mötesplats för unga människor, som ville förbättra eller i alla fall påverka världen, skaffa sig yrket som kändes som det mest viktiga och mest spännande av alla, lära sig skriva (bättre), men också inte minst: ha kul. Vi var ju alla unga, även om dom flesta inte var lika unga som vi: Lasse 19 år och vi andra 18. Väldigt ungt, för den som tror sig veta så mycket. (Fast det trodde vi kanske inte, förresten, när jag tänker en gång till.)
 Journalisthögskolan. En centrifug. En tummelplats. En bubblande gryta där det mesta av det som flöt upp till ytan var rödare än rött. Här utbildades dom som i framtiden skulle bli PK-media. "Kommunisthögskolan!" utropade en lottachef, när en av mina klasskamrater under en av våra redaktionsövningar ringde upp henne för en kommentar och först berättade varifrån han ringde. Om hon bara hörde fel eller om det var hennes välgrundade uppfattning spelar inte så mycket roll. I vilket fall kom hon sanningen nära.
 Själv var jag politisk oskuld, även om jag förstås också var "vänster". Jag hade alltså inte pluggat Marx, Lenin eller Mao, och rättade inte till dom kunskapsluckorna under min tid vid JHG. (Eller senare heller.) Här fanns det viktigare saker att sköta, festerna, tedrickningen hemma hos nya vännerna, spela nyaste skivorna och möjligen studierna. Revolutionen fick vänta, eller så fick våra äldre och mera seriösa klasskamrater ansvara för den.
 Graden av min okunnighet avslöjas av mitt svar, när jag inför 1 Maj 1970 blev tillfrågad om vilken av  majtågen jag skulle delta i (somliga av mina klasskamrater gick i flera, nej, förstås inte sossarnas!) och helt ärligt, fast på skoj, svarade:
 - Jag går nog med något av dom borgerliga partierna.
 (Eftersom jag trodde att alla partier demonstrerade den här dagen!)(Så samhällsorienterad var jag nästan 19 år - det fattades två dagar - gammal. Tur att det inte ingick någon fråga om 1 Maj i JHs intagningstest.)

 För mig började alltihop med att jag hamnade på efterkälken redan första dagen på JH. Jag kom nämligen en vecka för sent!

 Anledningen var att jag varit på en två veckors stipendieresa i Finland med Föreningen Norden ("Norden, försenad framtid", som jag raljerade, jag hade lagt till en bokstav, gissa vilken!). Jag missade alltså all introduktion och teambuilding och kastades rakt in två lektionstimmar där Stig Hadenius (som jag 15 år senare fick samarbeta med när han var chef på VD och jag på SmF) docerade om "Arbetarrörelsens tidningar 1909-1919". Man måste erkänna att den abstraktionsnivån var långt över mitt huvud.
 Men jag bet ihop och med tiden lärde jag mig alltså ett och annat. Dock varken att redigera eller att jobba med radio, trots att båda ingick i kursen, och trots att dessa båda områden skulle dominera mitt yrkesliv. (Världen, ödet och livet är konstiga.) Framför allt lärde jag alltså känna Lasse, Gun och Carin. Och det förändrade, kanske till och med räddade, mitt liv.

 Just hur det gick till, när vi blev en kvartett, den kvartett som Lasse skulle döpa till The Famous Four, är höljt i dunkel. Det skedde i alla fall och innan hösten var över, umgicks vi nästan oavbrutet, alla fyra eller i mindre konstellationer. På vårterminen fortsatte det och utvecklades vidare, bland annat gjorde vi en rad utflykter (i min morfars bil, som jag hade fri tillgång till) och när sommaren kom gav vi oss ut på det STORA ÄVENTYRET, att lifta runt Storbritannien. I alla fall tre av oss, Gun avstod och ersattes på resan av Carins kompis från åren i Ljungby, Gunilla.
 Sedan åkte vi alla på praktik i olika riktningar. Och när fjärde terminen kom var vi inte riktigt samma kvartett, eftersom somliga hade skaffat sig andra intressen (läs kärlekspartners) också.

 Men jag tror i alla fall att det gick till så här: vi började parvis, och sedan drogs dom här paren till varann, vi hade liknande intressen och gillade varann och var inte lika politiska som många klasskamrater, och sedan var kvartetten ett faktum.
 Det var musikintresset som fick mig och Lasse att hitta varann. Han har berättat detta i ett annat sammanhang:
 "Tidpunkten är september 1969. Platsen Journalisthögskolan i Göteborg. Just då troligen den plats på jorden där klasskampen stod som hårdast, där agnarna sållades från vettet, och där framtidens ledare danas. Fast det visste ju ingen just då.
Där utanför rasade ett världskrig, om än ett kallt sådant, en världsdel stod mot en annan, de teoretiska diskussionernas vågor skvätte långt upp på högskolelektorernas förskrämda byxlinningar.
Och dom som ville veta lite mer än andra, studerade dagsläget och positionernas ständiga förändringar i fackpressen. Det var där och då jag först fick syn på Odd Clausen.Faktum var att det första jag såg av honom var just baksidan av tidskriften han läste. NME. Framför honom på bordet låg ett sönderbläddrat exemplar av MM.
Ingen som verkligen ville följa med sin tid klarade sig utan dessa två trycksaker. Och Odd ville alltid veta allt före alla andra.
Så jag bad att få låna New Musical Express. Han vägrade och pekade i stället på Melody Maker på bordet, och så blev vi vänner."

 Samtidigt blev Carin och Gun också vänner, och med tiden drogs det ena gänget till det andra, och bildade utan ceremonier den gemenskap som (på sätt och vis) bestått genom åren.

På danmarksbåten 1970, fotograferade av Guns engelska kompis Elaine. I mitten Carins lillebror Hans. Enda bilden av oss fyra från den tiden.

 Vilka var vi då, dessa år runt 1970? Jo, ungefär dom här:

 Gun. Kom från Deje i Värmland och hade bott där hela sitt liv. Ansågs väldigt snygg, och många stötte på henne under åren på JHG, men hon var sin orienterande pojkvän Olle hemifrån obrottsligt trogen. (Dvs om man bortser från en episod som uppstod i slutet av åren på JHG och ett tag därefter, men det visar väl bara att vi alla är människor?) Gun var duktig, schysst och jordnära, fast också rolig på sitt värmländska vis. Kunde reta upp en och annan genom att hävda att hon längtade efter att bli pensionär, "dom verkar ha så roligt!"
Carin. Kom från Kalmar, men en viktig del av uppväxten skedde i Ljungby. Hon var också snygg, beskrevs i början som lättfotad ("alla vår Carin"), och sant var nog att hon hade en del snabba affärer, ingen av dem seriös, förrän hon våren 1971 på en studieresa till Moskva (där jag och Gun också var med) mötte Ante, då blev det en kärleksaffär som det slog gnistor om. Carin var rolig, smart, social och otroligt lätt att älska. Jag tillbringade otaliga kvällar i hennes studentlägenhet i Masthugget med att dricka te, spela musik på hennes bandspelare och prata. Snacka om hundlik tillbedjan, så diskret att Carin uppger sig inte alls ha förstått att jag var hopplöst förälskad. (Det kan ju bero på att jag - nominellt - hade en flickvän, fast hon bodde i Härnösand, vi sågs sällan och hon var inte alls så gnistrande som Carin.)
Lasse. Denna osannolikt begåvade tusenkonstnär! Uppvuxen på olika platser i Småland, senast Tranås, eller egentligen Asby på andra sidan östgötagränsen. Fanatisk naturmänniska, hans kunskap om och kärlek till fåglar var väl det enda hos honom som inte attraherade alla ur det motsatta könet, väldigt musikalisk, bra på gitarr och piano samt att sjunga, han visade oftast god min när jag och Carin sjöng falskt när vi deltog i sångerna, men kunde ibland utbrista att det var synd om oss, som inte var "musikaliska nog att förstå hur bra det här verkligen är". Han var bra på att skriva också. Men det var i radion han trivdes bäst och det var där han skulle göra sin karriär, som förenade hans favoritintressen och med tiden gjorde honom folkkär. Han hade en flickvän i Göteborg, Lillan, men det hindrade honom inte att, när andan föll in, följa sitt hjärta (eller vilken kroppsdel det var som pockade på). Hela sitt liv jagade han efter "den rätta", ibland skymtade han henne, men till sist visade det sig alltid ha varit en hägring. Han och jag tillbringade enormt mycket tid tillsammans, inte precis med läxorna, hemma hos mig eller i hans enkla ettor i Gullbergsvass och Olskroken, med att nörda om musik, spela mina nya skivor eller spela och sjunga (ibland aningen falskt, för min del). Och så prata skit, om tjejer och politik.
Jag. Olyckliga omständigheter (och även medfödd läggning) hade gjort mig sent utvecklad. Oskuld på alla tänkbara vis, men en del saker var ju lätta att lära sig: som att dricka alkohol (klasskamraterna köpte gärna ut). Tyvärr insåg jag inte mina begränsningar, jag minns bara alltför väl den första festen på Ingressen (JHs övningstidning) där jag satt i mig en hel flaska rödvin och någon var vänlig nog att bära in mig på toaletten innan jag började spy. Atmosfären på JHG gjorde mig hög, euforisk, här var det en drivhusatmosfär, där en späd planta som jag kunde suga åt sig alla sorters näring, och växa på alla tänkbara vis. Anledningen till att jag överlevde detta var nog dels den överlevnadsförmåga, som de olyckliga omständigheterna lärt mig, men framför allt att ha tre vänner som Gun, Carin och Lasse.

 Om dem och alla våra äventyr kan man skriva mycket mer, och det kommer jag kanske att göra.

Tio år efter examen. The Famous Four, med vapendragare, på återträff i Huskvarna 1981.

Vad hände sedan?

Här kommer en kortfattad beskrivning av våra öden, privat och professionellt.

Gun: Lever med samma man, Olle, som hon var ihop med under JH-åren. Tre barn och två barnbarn. Bor nu utanför Deje i Värmland, deras uppväxtort, efter att i många år ha bott i eller utanför Bollnäs i Hälsingland.

 Jobbade som journalist på Värmlands Folkblad, efter flytten till Bollnäs var hon anställda
 på Söderhamns Kuriren och Ljusnan i Bollnäs, med flera tidningar i Hälsingland, sedan 11 år på arbetsförmedlingen, och ett tiotal år som reporter på Radio Gävleborgs redaktion i Bollnäs, och återvände därefter till tidningsvärlden, bland annat i det otacksamma jobbet som redaktionschef i en tidningsbransch med svårigheter. Nu pensionär sedan några år.

 Carin: Levde 23 år med samma man, Ante, men har varit ensamstående ("typ") sedan relationen tog slut 1994. Två söner och två barnbarn, ett tredje på väg.

  Först redigerare på Smålands Folkblad i Jönköping, flyttade där till GT, där hon jobbade som redigerare, blev klubbordförande och sedan personalredaktör, vilket hon också var under tiden då GT och Kvällsposten blev Idag. Efter chefstiden jobbade hon på olika jobb, som redigerare, reporter och digital reporter. Slutade 2011 med en generöst erbjudande från tidningen. Inte yrkesaktiv längre.

 Lasse: Tre barn i två relationer, hann med en hel del ganska långvariga relationer efteråt (en pikant detalj: han lärde känna båda kvinnorna som skulle bli hans barns mödrar under exkursioner i Sydamerika)(fast dom var svenska). Två barnbarn.
 Jobbade som redigerare först på Smålands Folkblad i Jönköping, därefter på Arbetet Väst i Göteborg under 70-talet, gick på Sandöskolan (i stället för värnplikt), biståndsarbetare för UBV i Ecuador runt 1980, därefter anställd på Miljöradion i Sundsvall, flyttade därifrån till jobb som reporter och programledare på Naturmorgon i Växjö, som han blev trogen till sin pension. (Som han tyvärr inte överlevde speciellt länge. Pga hjärntumör.)

Old friends.  "Sharing a park bench quietly." Med Lasse på verandan i Braås, två månader före hans bortgång.

 Odd: Två långa relationer, den första med tre döttrar, den andra (som pågår) med två söner. Bodde i Eksjö, Rydsnäs, Jönköping, Huskvarna, och efter 2007 i Åhus på Skånes ostkust. Tre barnbarn.

 Efter vikariat på olika tidningar fick jag fast jobb (som redigerare - tydligen röd tråd) på Smålands-Tidningen i Eksjö, därefter via Jönköpings-Posten till Smålands Folkblad i Jönköping, där jag var nattredaktör, nyhetschef och (inte minst) popskribent. Därefter till Radio Jönköping, där jag jobbade som reporter, nyhetschef och redaktionschef till 2002. Radiochef på UR i Stockholm 2002-2006 (med bostaden kvar i Huskvarna). Flyttade till Skåne 2007, har jobbat för SR sedan dess i en rad olika roller, bl a med chefsjobb på SR Malmö och som ekoreporter i Skåne. Anställningen avslutades 2018, när jag var 67½ år, sedan dess gör jag återkommande inhopp, bland annat på P4 Extra (när det sänds från Malmö) och på Ekot i Stockholm, med livesändningar och på Studio Ett).

2019. "And now we´re three".